Jag spelade själv aktivit ett lokalt lag och tränade jämt & ständigt.
Hela tiden denna fotboll.
Tränade jag inte så spelade jag och brosan antingen ute på gräsmattan eller i hallen, till mammas och grannarnas förtvivlan.
Inget kunde göra henne mer galen än när vi återigen sköt om kull något av värde, och ja det skedde titt som tätt.
Men passionen och glädjen var för stor för att vi ens skulle bry oss.
Givetvis blev vi livrädda då morsan gick i taket, men vi var kvicka små liv och gömde oss enkelt inne på toaletten tills stormen var över.
Jag byggde till och med ett eget träfotbollsmål i träslöjden i skolan som vi med glädje gjorde premiär av när våren och solen närmade sig.
Men om vi skall vara ärlig, vädret spelade väldigt sällan någon roll.
Med oss hade vi ofta kusinen som utgjorde en viktig gestalt i vårat försök att leva ut det fotbollsliv vi speglade i tv-rutan.

I detta liv där fotbollen var mer än ett par matcher på tv:n så var alltid matcherna på lördagarna i Tv4 kl 16.00 veckans höjdpunkt.
Hemma hade vi aldrig ekonomisk möjlighet att pröjsa upp för Canal + där de stora matcherna gick i Premier League.
Så därför gick rikskanalen TV4 varm om lördagarna.
Oavsett match så var det min motor och veckans höjdpunkt.
Det kunde vara matcher som: Stockport-Wallsall, Nottingham – Portsmouth eller Coventry – Burnley.
Det spelade liksom ingen roll, det var i dessa 16.00 matcherna jag fann hem vartenda lördag.
Och tro mig, det fanns inget i världen som kunde stoppa mig.
Bäst var alltid känslan av matcherna när det var vinter, kallt och ruggigt ute, en evighet till egen säsong skulle börja och känslan av den råa passion till teater som utspelade sig på andra sidan skärmen.
Att se 22 män kasta sina huvuden framför en iskall boll på en iskall plan i ett sönder regnat land är för många helt oförstårligt.
Men inte för mig.
Jag hänfördes och älskade alla moment.
Publiken var passionerad, spelarna kämpade och slet som om det inte fanns en morgondag.
Det blev sällan matcher med målkavalkader, men det var allt runt omkring som gjorde teatern.
Det var lördag, inga läxor, inga prov eller andra tonårsbekymmer stod i vägen, det var bara lördag och 16.00.
Två timmars högtid varje lördag, vecka in, vecka ut.

På något sätt var dessa Tipslördag-matcher något av min fasta klippa i en turbulent tonårsperiod.
Något som alltid var där och en trygghet som alltid gav mig en speciell tillhörighet.
Jag kan även idag längta tillbaka till de stunderna som en av de bästa i mitt liv, en speciell tillhörighet som jag kommer bära med mig resten av mitt liv.
Kanske var det också detta som gjorde att jag var en ganska städad pojk som prioriterade hemmalivet om lördagarna.
Det är min absoluta övertygelse om att det finns flera pojkar som sitter inne med exakt samma tonårsminnen där ute, ni känner igen er själva och minns förhoppningsvis tillbaka på allt med ett smil om munnen.
Allt handlade om så mycket mer än bara en fotbollsmatch på en ö en vanlig lördag, just där och då förstod jag det inte.
Men idag gör jag det, och jag gör det med ett leende i ett fotbollsälskande hjärta.